tisdag kväll...
har jobbat i kväll...
Det gick, fast inte så mycket mer, som tur var så jobbade jag tillsammans med den i arbetslaget som jag känner störst förtroende för och som definitivt besitter mest empati...
Så jag kunde be henne att "dubbelkolla" mej så att det inte blit nå medicin missar o dyl...
i morgon är det onsdag, alltså dagen före pappas begravning...
Och för var minut som går så växer sig klumpen i magen allt större, verkligheten börjar göra sig påmind och insikten knackar på dörren...pappa kommer aldrig mer hem, vi får aldrig mer se pappa, krama pappa, tala om för honom att han är den absolut bästa pappan i hela världen...
För det var precis vad han var, bäst!!! Han fanns alltid när vi behövde honom, han kunde svara på våra frågor, om jag inte kunde så ringde jag pappa...alltid!!
Och det kan jag inte längre göra, och det gör ont...
Ibland känns det bara som en mardröm och overkligt, men så är det som att nån slår en hårt i magen och man vaknar och inser att det inte är en dröm, det är verklighet,
En av de jag älskar mest här i världen har lämnat mej, och det är inte bara för ett tag, utan för alltid, han finns inte mer...
I bland kan tanken att han ändå finns med oss kännas tröstande, men det går fort över och ersätts av tomheten som gnager...
Jag är glad att jag hade min pappa, han har lärt mej så otroligt mycket och det finns ingen i hela världen som min pappa...
Du är för alltid en del utav oss....
Vet inte hur det ska gå på torsdag, kommer jag till att klara av att stå och gå...
Kommer jag att klara av mottagningen efter...
kommer jag att klara av att bryta ihop inför alla människor...
Kommer jag till att klara av att säga ett sista farväl till
pappa som jag älskar så oändligt...
Andra har gått igenom samma sak och klarat det, jag vet...
men gör jag det???
Jag vet inte...
En ängel flög förbi
mot himmelen så fri
men han lämnade sitt leende
på vår jord...
Har kommit på att det är skönt att skriva, i terapeutiskt syfte, det är lättare att skriva än att prata, när man skriver så kan man gråta samtidigt, det är svårt att prata och gråta på samma gång, och framför allt så är det ingen som ser om jag gråter när jag skriver...
Det gick, fast inte så mycket mer, som tur var så jobbade jag tillsammans med den i arbetslaget som jag känner störst förtroende för och som definitivt besitter mest empati...
Så jag kunde be henne att "dubbelkolla" mej så att det inte blit nå medicin missar o dyl...
i morgon är det onsdag, alltså dagen före pappas begravning...
Och för var minut som går så växer sig klumpen i magen allt större, verkligheten börjar göra sig påmind och insikten knackar på dörren...pappa kommer aldrig mer hem, vi får aldrig mer se pappa, krama pappa, tala om för honom att han är den absolut bästa pappan i hela världen...
För det var precis vad han var, bäst!!! Han fanns alltid när vi behövde honom, han kunde svara på våra frågor, om jag inte kunde så ringde jag pappa...alltid!!
Och det kan jag inte längre göra, och det gör ont...
Ibland känns det bara som en mardröm och overkligt, men så är det som att nån slår en hårt i magen och man vaknar och inser att det inte är en dröm, det är verklighet,
En av de jag älskar mest här i världen har lämnat mej, och det är inte bara för ett tag, utan för alltid, han finns inte mer...
I bland kan tanken att han ändå finns med oss kännas tröstande, men det går fort över och ersätts av tomheten som gnager...
Jag är glad att jag hade min pappa, han har lärt mej så otroligt mycket och det finns ingen i hela världen som min pappa...
Du är för alltid en del utav oss....
Vet inte hur det ska gå på torsdag, kommer jag till att klara av att stå och gå...
Kommer jag att klara av mottagningen efter...
kommer jag att klara av att bryta ihop inför alla människor...
Kommer jag till att klara av att säga ett sista farväl till
pappa som jag älskar så oändligt...
Andra har gått igenom samma sak och klarat det, jag vet...
men gör jag det???
Jag vet inte...
En ängel flög förbi
mot himmelen så fri
men han lämnade sitt leende
på vår jord...
Har kommit på att det är skönt att skriva, i terapeutiskt syfte, det är lättare att skriva än att prata, när man skriver så kan man gråta samtidigt, det är svårt att prata och gråta på samma gång, och framför allt så är det ingen som ser om jag gråter när jag skriver...
Kommentarer
Postat av: lillasis
"Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut."
Vi har varandra idag..imorgon..för alltid!
Trackback
