En månad...

Så har det då gått en månad...
En månad utan pappa...
Undra när smärtan ska släppa...
De säger att tiden läker alla sår men att minnena består...
Pappa finns med i allt jag gör och i allt jag tänker, hela tiden...

I går var första kvällen jag kunnat slappna av bitvis, den tillbringade vi tillsammans med Helene o Henrik, så det kanske var därför...
Kändes iallafall skönt att kunna dricka lite vin och surra och spela wii tillsammans och allt var alldeles som vanligt...nästan iallafall...

Saknaden efter pappa kommer nog aldrig att ge sig, fast det vill jag inte heller att den ska göra,
pappa kommer alltid till att bli ihågkommen, som den mest fantastiska pappa nånsin...
som världens bästa morfar, ja, som den person han verkligen var...

Älskar dej pappa...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0