Ännu en dag...
I morgon är det, dagen som de som vet och genomlevt denna situation säger är den värsta, förutom då själva dödsdagen...
Det har snart gått en månad...
Kan inte förstå...
En månad har jag levt med en konstant klump i magen med en olust som är enorm och vetskapen att pappa är borta,
barnen har förlorat sin morfar, som alltid i alla lägen funnits för dem...
Morfar som lekte, satt med dem vid datorn, spelade spel och läste böcker...
listan kan göras lång, för mina barn har haft en morfar med 100% närvaro...
Jag kommer ihåg när pappa pratade om att gå i förtids pension, om hur han skulle vara i stugan/torpet och greja och hur barnen skulle vara med honom...
men han hann inte leva det livet så länge...
När Jacob föddes så var pappa/morfar borta på jobb, så han kunde inte komma förren på fredagen och Jacob föddes på en onsdag, men han firade med sina arbetskamrater, drack champange och rökte cigarr...
När Elias föddes så var pappa hemma i torpshammar, då var han först på plats, vi hann i stort sett bara komma upp på rummet så kom dem :-)
Han ville inte missa första dagen en gång till...
Samma sak när Angelina föddes, då var pojkarna hos mamma och pappa, men först på plats var han då också...
Han avgudade barnen...
Hur, varför...
Varför fick vi inte ha dej kvar pappa??
Det finns inga svar på den frågan...Jag vet
men jag kan ändå inte låta bli att ställa den...
gång på gång
VARFÖR!!!
Visst, vi har bara fina minnen med pappa, en otroligt lycklig och trygg barndom...
men vad är minnen motför att få leva i nuet med de man älskar???
Kommentarer
Trackback
